Messmöret

Kom just att tänka på, efter att ha sett ett antal löparfilmer om hur mycket tankens kraft påverkar idrottaren. Lika mycket som man tränar sina löparmuskler måste man träna sitt psyke lika mycket, om man vill nå långt i sin karriär. För lägger man ner så mycket tid med träning på sin idrott, får man allt räkna med att det gör extremt ont ibland. Då går det inte att ha negativa tankar under löpningen. Man måste komma ifrån dem, tackla dem och hur man gör det är individuellt. Personligen tror jag att vi européer har ett bekvämare liv utanför idrotten. Vi har tillgång till villor, lägenheter, högklassig mat, bra sängar och effektfulla transportmedel (bilar). Vi tränar då inte vårat mentala psyke lika hårt om att vi måste kämpa med att överleva denna dag, vilket många i de fattiga afrika är tvugna att göra. Dem måste gå mil för att hämta mat, sköta jorbruk och transportera sig lika långt som oss, fast till fots. Ni förstår vad jag menar. Dem stärker deras psyke redan från spädbarnsåldern, medans vi tacksamt ligger i barnvagnen och skriker efter den efterlängtade modersmjölken, fast vi egetnligen har rena lyxen med komforten. Jag tror därför att exempelvis Bekele, Hicham, Tadesse, Kiplagat eller Gebrselassie inte tänker speciellt negativt när dem plågar sig själva under de hårda passen. De har varit med om det sedan barnsben, så för dem är smärtan en naturlighet för dem, en bonus på köpet om man ser det från den ljusa sidan. För dem har ju lyckats med sitt slit, och därför kan dem inte ha haft något negativt i huvudet. Det ska vi också ta del av. Vi kanske inte ska tänka överhuvudtaget när vi idrottar. Spring bara! Och kommer de negativa tankarna smygande, tänk på vad du har för syfte med din träning. Om du är rädd för att plåga dig, är idrott på elitnivå inget för dig. För någonstans måste man gilla smärtan, vare sig man vill eller inte. Eller...Att man har ett mycket starkt psyke för att klara och hantera smärtan. Diciplin är det sista jag säger ;)