Barmark
Tjaba bloggen!
Oj, nu var det ett bra tag sedan jag uppdaterade ett blogginlägg. Så är det ibland, har annat att göra ;)
Förra veckan var jag iallafall uppe i Sälen. Hade strålande sol varje dag, men det var dock väldigt blåsigt! Men bedriver man många timmar på längdskidorna, så brukar man oftast hålla till i skogen, där spåren oftast är ;)
Orkar inte att pulsa i obanat, jag vill ju ha gliiiid på skidorna :P Men det har gått bra, likaså löpningen som det även blev en del av där uppe.
Denna vecka har jag lagt in 2 vilodagar, då förra veckan var ganska hög mängdmässigt. Men jag bibehåller farten, eller ja, det är faktiskt 3 kvalitétspass denna vecka, och två är redan utförda. Idag var jag ute på himpafältet och skuttade 3*5*60sek/30sek vila 2min serievila. Det var nice men ganska slitsamt. Åt ena hållet hade man rena motvinden, och tillbaka tvärtom. Gillar att bedriva träningen på gräs, men det är ganska tungsprunget så här års så det är lite svårare att hålla upp den planerade farten.
Men ska jag vara ärlig köttar jag bara på. Finns ingen anledning att ställa in sig på ett visst tempo. Dessa intervaller skulle vara hårda och då är det ju bara blåsa på! med sunt förnuft såklart eftersom man annars går tom tidigt i loppet.
Knät känns också mycket bättre vilket är hur skönt som helst. Men det är klart, jag hade ju annars inte bedrvit intervaller om knät hade kännts dåligt?
Vad har hänt mer? Lite plugg i skolan vilket är skönt, något annat att tänka på vid sidan av löpningen. Sen är det ju göskönt att snön även smälter bort i skogen. Just nu regnar det faktiskt ute. Brukar inte uppskatta det såhär års det ofta betraktas som rått i mina ögon. Men nu är det bara skönt. Snön ska bort!
Roligt att mästarnas mästare har börjar igen! Ni som såg det i söndags kan nog hålla med om att Ingmar Stenmark är en hård jäkel! 10min i 90 grader är respekt! Vore värt att testa själv vad man klarar av? :P
Likaså Evy Palm, som själv var en rutinerad långdistanslöpare i världsklass, imponerade i mina ögon. Hennes unga år har flygit förbi, men den mentala styrkan sitter fortfarande kvar.
I övrigt tycker jag annars att det är värdelösa Tv-program i dagsläget! speciellt på lördagar.Lördagar! något skit om en vuxen kan slå en femte-klassare samt körslaget. Usch! :/
Men så är det. Finns ju filmer att hyra.
Man börjar nu bli tävlingssugen nu också! Albogavarvet är ju ett terränglopp som går varje onsdag i 4 veckor. Och här kallar vi terräng! lera upp till knäna (om det har regnat) ojämt underlag, knixigt och backigt vilket det ska vara.Dock är det ju inte det mina styrkor, men kul är det. Sen är det ju Terräng-SM om några veckor! mycket rolig tävling, men har dock inga framskjutna placeringar från föregående år :P Hoppas att det går bättre i år. Har dock hört rykten om en brant BRANT backe efter ca 1,1km! :S Men räknar man bort den, kan nog banan passa mig bra :) Vi får se. Det är bara att ge allt.
Har fått inspiration från den finska långdistanslöparen Juha Väätäinen. Det är en hård man vill jag lova! vet att han vid vissa perioder sprang 27mil/vecka! det är respekt. Och inte var det joggingtempo där. Sen sprang han ju 10 000m på 27min vilket är mycket bra då året var någon gång på 70-talet ;)
Nej, nu får det vara nog.
Hörs!
Oj, nu var det ett bra tag sedan jag uppdaterade ett blogginlägg. Så är det ibland, har annat att göra ;)
Förra veckan var jag iallafall uppe i Sälen. Hade strålande sol varje dag, men det var dock väldigt blåsigt! Men bedriver man många timmar på längdskidorna, så brukar man oftast hålla till i skogen, där spåren oftast är ;)
Orkar inte att pulsa i obanat, jag vill ju ha gliiiid på skidorna :P Men det har gått bra, likaså löpningen som det även blev en del av där uppe.
Denna vecka har jag lagt in 2 vilodagar, då förra veckan var ganska hög mängdmässigt. Men jag bibehåller farten, eller ja, det är faktiskt 3 kvalitétspass denna vecka, och två är redan utförda. Idag var jag ute på himpafältet och skuttade 3*5*60sek/30sek vila 2min serievila. Det var nice men ganska slitsamt. Åt ena hållet hade man rena motvinden, och tillbaka tvärtom. Gillar att bedriva träningen på gräs, men det är ganska tungsprunget så här års så det är lite svårare att hålla upp den planerade farten.
Men ska jag vara ärlig köttar jag bara på. Finns ingen anledning att ställa in sig på ett visst tempo. Dessa intervaller skulle vara hårda och då är det ju bara blåsa på! med sunt förnuft såklart eftersom man annars går tom tidigt i loppet.
Knät känns också mycket bättre vilket är hur skönt som helst. Men det är klart, jag hade ju annars inte bedrvit intervaller om knät hade kännts dåligt?
Vad har hänt mer? Lite plugg i skolan vilket är skönt, något annat att tänka på vid sidan av löpningen. Sen är det ju göskönt att snön även smälter bort i skogen. Just nu regnar det faktiskt ute. Brukar inte uppskatta det såhär års det ofta betraktas som rått i mina ögon. Men nu är det bara skönt. Snön ska bort!
Roligt att mästarnas mästare har börjar igen! Ni som såg det i söndags kan nog hålla med om att Ingmar Stenmark är en hård jäkel! 10min i 90 grader är respekt! Vore värt att testa själv vad man klarar av? :P
Likaså Evy Palm, som själv var en rutinerad långdistanslöpare i världsklass, imponerade i mina ögon. Hennes unga år har flygit förbi, men den mentala styrkan sitter fortfarande kvar.
I övrigt tycker jag annars att det är värdelösa Tv-program i dagsläget! speciellt på lördagar.Lördagar! något skit om en vuxen kan slå en femte-klassare samt körslaget. Usch! :/
Men så är det. Finns ju filmer att hyra.
Man börjar nu bli tävlingssugen nu också! Albogavarvet är ju ett terränglopp som går varje onsdag i 4 veckor. Och här kallar vi terräng! lera upp till knäna (om det har regnat) ojämt underlag, knixigt och backigt vilket det ska vara.Dock är det ju inte det mina styrkor, men kul är det. Sen är det ju Terräng-SM om några veckor! mycket rolig tävling, men har dock inga framskjutna placeringar från föregående år :P Hoppas att det går bättre i år. Har dock hört rykten om en brant BRANT backe efter ca 1,1km! :S Men räknar man bort den, kan nog banan passa mig bra :) Vi får se. Det är bara att ge allt.
Har fått inspiration från den finska långdistanslöparen Juha Väätäinen. Det är en hård man vill jag lova! vet att han vid vissa perioder sprang 27mil/vecka! det är respekt. Och inte var det joggingtempo där. Sen sprang han ju 10 000m på 27min vilket är mycket bra då året var någon gång på 70-talet ;)
Nej, nu får det vara nog.
Hörs!
Iron deficiency....
Tjaba bloggen!
Ja, som ni har märkt har denna blogg varit sparsam med inlägg den senaste tiden. Men jag har haft mina anledningar. Har nämligen inte mått prima om man säger så. Först och främst har jag gjort mitt vardagliga rehabprogram 2ggr/dag, för att stärka mitt knä. Överbelastningsskador....Usch! men efter regn kommer sol! hoppas jag.
Iallafall. Förutom det så har det blivit mycket träning på längdskidor som alternativträning för att bibehålla pumpen. Men som ni vet är jag en sådan person som inte tar det lugnt i spåret. Nej, alla pass låg över 1.30h med hög belasting! I efterhand så ångrar man detta misstag. Men hur kul är det att tappa allt man har slitit med under flera månader? Innerst inne vet jag att man inte tappar allt. Egentligen inget nästan, bara fartkänslan. Det beror ju iförsig på hur länge man är skadad... Nej, nu är jag för negativ. Detta ledde iallafall till "överträningssyndrom". Jag gick in i väggen. Både fysiskt och psykiskt. Pulsen rusade iväg över 100slag/minut när jag ställde mig upp, min inre stress om att desperat bli frisk igen från skador svävade ständigt i tankarna. Mitt blekansikte fick mig att se ut som ett spöke (nästan) och läpparna kändes som sahara. Nej, något stämde inte. Och att bibehålla ett fokus i skolan var utom räckhåll. Jag var tvungen att kolla upp det.
Tack och lov var hjärtat starkt och friskt! blodvärdena var bra, blodtrycket var mycket bra. Men... Järnvärdena var dåliga... Favorit i repris med andra ord. Har haft det tidigare och DET VAR INTE KUL! Man orkar ju ingenting :S
Jag tog ett snabbt beslut. Sjukskrev mig från skolan 2 dagar och la mig i sängen, där jag inte gjorde NÅGONTING! Avsolut inget! Det ända jag gjorde var att vila, äta, sova, äta, vila osv... Kroppen fick inte belastas någon i princip. Mycket järnrik mat blev det. Vad blev resultatet? 2 dagar senare var jag back in school. Kroppen kändes starkare och jag åt fortfarande mycket järn. Pulsen hade gått ner. Knät kändes mycket bättre efter att ha fått vila. Nu kanske det går åt ljusare tider?
Bedrev den dagen en lätt jogg på 8km. Resultat = bra. Dagen efter kändes kroppen lättare. 10km på det. resultat= bättre! och dagen efter det 11km. Resultat = ännu bättre! knät känns bättre och pulsen går neråt. Av träning?! Och idag hade jag tänkt att bedriva ett intervallpass på crosstrainern för knäts skull. Är jag dum i huvudet tänker ni? Ska man träna med järnbrist i kroppen? Personligen anser jag att man ska läsa efter hur kroppen känns. Är den stark och fräsch så är det värt att känna av. Nu blev det o andra sidan inget intervallpass.
Innan jag skulle gå fram och betala på gymmet såg jag i ögonfrån hur en kvinna i 30 års åldern klev av crosstrainern. Yes! nu är den ledig. Betala snabbt nu så är den din! När jag är 5m från maskinen dyker en yngre kvinna vad sub 20 års åldern upp på crossen! Yikes! Jag har sätt det ansiktet förr. Och jag vet att denna person inte står några 10min på den maskinen. Nej, snarare 1timme :/
Gick därför tillbaka till kassan, drog en story om att "jag ska iväg på fest och mitt träningsredskap är upptagen så jag vet inte om jag hinner med passet. Är det ok om jag får tillbaka pengarn?" ;)
Och det gick ju bra. Men vad ska man göra då?
Distanspass kanske? Japp, det kör vi på. Jag går på inre känsla. Dvs, så att knät känns bra och att kroppen inte känns svag. Efter 47.34min loggar jag in efter ett 12km pass. 3.58min/km fart. Knät reagerade bra, kroppen kändes bra. Det är något skumt med mig. Ena dagen är man övertränad. Andra dagen har man järnbrist och tredje dagen ligger man och rullar i ett stadigt 3.58tempo. NU MÅR JAG BRA! men innerst vet jag att jag fortfarande har dåliga järnvärden i kroppen. Just idag var den mentala biten starkare än allt annat. Jag tänkte inte på något. Jag bara sprang. Dock så kände jag något. Inte smärta utan glädje. Glädje över att vara en löpare.
En sista sak. Tro inte att jag är dum som springer trots järnbrist i kroppen. Jag vet när kroppen inte känns rätt. Men när man blir skadad och stressen smyger in under rehabtiden så bryter man ner kroppen på kortisol och då är det lätt att kroppen blir nedtränad, deprimerad och orkeslös samt att det blir svårare att tillgodogöra sig näringsämnen (som järn exempelvis). Ok. Jag hade också ett sår i tarmen som gjorde att upptaget av järnet blev minimalt. Men det har läkt vilket känns underbart. Var lite rädd förut över den situationen. Så nu finns det inte mycket kortisol kvar. Nu är mycket positivt vilket känns gött!
Nej, jag är faktiskt trött så sängen väntar för min del.
Ha en fortsatt trevlig kväll!
Ja, som ni har märkt har denna blogg varit sparsam med inlägg den senaste tiden. Men jag har haft mina anledningar. Har nämligen inte mått prima om man säger så. Först och främst har jag gjort mitt vardagliga rehabprogram 2ggr/dag, för att stärka mitt knä. Överbelastningsskador....Usch! men efter regn kommer sol! hoppas jag.
Iallafall. Förutom det så har det blivit mycket träning på längdskidor som alternativträning för att bibehålla pumpen. Men som ni vet är jag en sådan person som inte tar det lugnt i spåret. Nej, alla pass låg över 1.30h med hög belasting! I efterhand så ångrar man detta misstag. Men hur kul är det att tappa allt man har slitit med under flera månader? Innerst inne vet jag att man inte tappar allt. Egentligen inget nästan, bara fartkänslan. Det beror ju iförsig på hur länge man är skadad... Nej, nu är jag för negativ. Detta ledde iallafall till "överträningssyndrom". Jag gick in i väggen. Både fysiskt och psykiskt. Pulsen rusade iväg över 100slag/minut när jag ställde mig upp, min inre stress om att desperat bli frisk igen från skador svävade ständigt i tankarna. Mitt blekansikte fick mig att se ut som ett spöke (nästan) och läpparna kändes som sahara. Nej, något stämde inte. Och att bibehålla ett fokus i skolan var utom räckhåll. Jag var tvungen att kolla upp det.
Tack och lov var hjärtat starkt och friskt! blodvärdena var bra, blodtrycket var mycket bra. Men... Järnvärdena var dåliga... Favorit i repris med andra ord. Har haft det tidigare och DET VAR INTE KUL! Man orkar ju ingenting :S
Jag tog ett snabbt beslut. Sjukskrev mig från skolan 2 dagar och la mig i sängen, där jag inte gjorde NÅGONTING! Avsolut inget! Det ända jag gjorde var att vila, äta, sova, äta, vila osv... Kroppen fick inte belastas någon i princip. Mycket järnrik mat blev det. Vad blev resultatet? 2 dagar senare var jag back in school. Kroppen kändes starkare och jag åt fortfarande mycket järn. Pulsen hade gått ner. Knät kändes mycket bättre efter att ha fått vila. Nu kanske det går åt ljusare tider?
Bedrev den dagen en lätt jogg på 8km. Resultat = bra. Dagen efter kändes kroppen lättare. 10km på det. resultat= bättre! och dagen efter det 11km. Resultat = ännu bättre! knät känns bättre och pulsen går neråt. Av träning?! Och idag hade jag tänkt att bedriva ett intervallpass på crosstrainern för knäts skull. Är jag dum i huvudet tänker ni? Ska man träna med järnbrist i kroppen? Personligen anser jag att man ska läsa efter hur kroppen känns. Är den stark och fräsch så är det värt att känna av. Nu blev det o andra sidan inget intervallpass.
Innan jag skulle gå fram och betala på gymmet såg jag i ögonfrån hur en kvinna i 30 års åldern klev av crosstrainern. Yes! nu är den ledig. Betala snabbt nu så är den din! När jag är 5m från maskinen dyker en yngre kvinna vad sub 20 års åldern upp på crossen! Yikes! Jag har sätt det ansiktet förr. Och jag vet att denna person inte står några 10min på den maskinen. Nej, snarare 1timme :/
Gick därför tillbaka till kassan, drog en story om att "jag ska iväg på fest och mitt träningsredskap är upptagen så jag vet inte om jag hinner med passet. Är det ok om jag får tillbaka pengarn?" ;)
Och det gick ju bra. Men vad ska man göra då?
Distanspass kanske? Japp, det kör vi på. Jag går på inre känsla. Dvs, så att knät känns bra och att kroppen inte känns svag. Efter 47.34min loggar jag in efter ett 12km pass. 3.58min/km fart. Knät reagerade bra, kroppen kändes bra. Det är något skumt med mig. Ena dagen är man övertränad. Andra dagen har man järnbrist och tredje dagen ligger man och rullar i ett stadigt 3.58tempo. NU MÅR JAG BRA! men innerst vet jag att jag fortfarande har dåliga järnvärden i kroppen. Just idag var den mentala biten starkare än allt annat. Jag tänkte inte på något. Jag bara sprang. Dock så kände jag något. Inte smärta utan glädje. Glädje över att vara en löpare.
En sista sak. Tro inte att jag är dum som springer trots järnbrist i kroppen. Jag vet när kroppen inte känns rätt. Men när man blir skadad och stressen smyger in under rehabtiden så bryter man ner kroppen på kortisol och då är det lätt att kroppen blir nedtränad, deprimerad och orkeslös samt att det blir svårare att tillgodogöra sig näringsämnen (som järn exempelvis). Ok. Jag hade också ett sår i tarmen som gjorde att upptaget av järnet blev minimalt. Men det har läkt vilket känns underbart. Var lite rädd förut över den situationen. Så nu finns det inte mycket kortisol kvar. Nu är mycket positivt vilket känns gött!
Nej, jag är faktiskt trött så sängen väntar för min del.
Ha en fortsatt trevlig kväll!
