Iron deficiency....
Tjaba bloggen!
Ja, som ni har märkt har denna blogg varit sparsam med inlägg den senaste tiden. Men jag har haft mina anledningar. Har nämligen inte mått prima om man säger så. Först och främst har jag gjort mitt vardagliga rehabprogram 2ggr/dag, för att stärka mitt knä. Överbelastningsskador....Usch! men efter regn kommer sol! hoppas jag.
Iallafall. Förutom det så har det blivit mycket träning på längdskidor som alternativträning för att bibehålla pumpen. Men som ni vet är jag en sådan person som inte tar det lugnt i spåret. Nej, alla pass låg över 1.30h med hög belasting! I efterhand så ångrar man detta misstag. Men hur kul är det att tappa allt man har slitit med under flera månader? Innerst inne vet jag att man inte tappar allt. Egentligen inget nästan, bara fartkänslan. Det beror ju iförsig på hur länge man är skadad... Nej, nu är jag för negativ. Detta ledde iallafall till "överträningssyndrom". Jag gick in i väggen. Både fysiskt och psykiskt. Pulsen rusade iväg över 100slag/minut när jag ställde mig upp, min inre stress om att desperat bli frisk igen från skador svävade ständigt i tankarna. Mitt blekansikte fick mig att se ut som ett spöke (nästan) och läpparna kändes som sahara. Nej, något stämde inte. Och att bibehålla ett fokus i skolan var utom räckhåll. Jag var tvungen att kolla upp det.
Tack och lov var hjärtat starkt och friskt! blodvärdena var bra, blodtrycket var mycket bra. Men... Järnvärdena var dåliga... Favorit i repris med andra ord. Har haft det tidigare och DET VAR INTE KUL! Man orkar ju ingenting :S
Jag tog ett snabbt beslut. Sjukskrev mig från skolan 2 dagar och la mig i sängen, där jag inte gjorde NÅGONTING! Avsolut inget! Det ända jag gjorde var att vila, äta, sova, äta, vila osv... Kroppen fick inte belastas någon i princip. Mycket järnrik mat blev det. Vad blev resultatet? 2 dagar senare var jag back in school. Kroppen kändes starkare och jag åt fortfarande mycket järn. Pulsen hade gått ner. Knät kändes mycket bättre efter att ha fått vila. Nu kanske det går åt ljusare tider?
Bedrev den dagen en lätt jogg på 8km. Resultat = bra. Dagen efter kändes kroppen lättare. 10km på det. resultat= bättre! och dagen efter det 11km. Resultat = ännu bättre! knät känns bättre och pulsen går neråt. Av träning?! Och idag hade jag tänkt att bedriva ett intervallpass på crosstrainern för knäts skull. Är jag dum i huvudet tänker ni? Ska man träna med järnbrist i kroppen? Personligen anser jag att man ska läsa efter hur kroppen känns. Är den stark och fräsch så är det värt att känna av. Nu blev det o andra sidan inget intervallpass.
Innan jag skulle gå fram och betala på gymmet såg jag i ögonfrån hur en kvinna i 30 års åldern klev av crosstrainern. Yes! nu är den ledig. Betala snabbt nu så är den din! När jag är 5m från maskinen dyker en yngre kvinna vad sub 20 års åldern upp på crossen! Yikes! Jag har sätt det ansiktet förr. Och jag vet att denna person inte står några 10min på den maskinen. Nej, snarare 1timme :/
Gick därför tillbaka till kassan, drog en story om att "jag ska iväg på fest och mitt träningsredskap är upptagen så jag vet inte om jag hinner med passet. Är det ok om jag får tillbaka pengarn?" ;)
Och det gick ju bra. Men vad ska man göra då?
Distanspass kanske? Japp, det kör vi på. Jag går på inre känsla. Dvs, så att knät känns bra och att kroppen inte känns svag. Efter 47.34min loggar jag in efter ett 12km pass. 3.58min/km fart. Knät reagerade bra, kroppen kändes bra. Det är något skumt med mig. Ena dagen är man övertränad. Andra dagen har man järnbrist och tredje dagen ligger man och rullar i ett stadigt 3.58tempo. NU MÅR JAG BRA! men innerst vet jag att jag fortfarande har dåliga järnvärden i kroppen. Just idag var den mentala biten starkare än allt annat. Jag tänkte inte på något. Jag bara sprang. Dock så kände jag något. Inte smärta utan glädje. Glädje över att vara en löpare.
En sista sak. Tro inte att jag är dum som springer trots järnbrist i kroppen. Jag vet när kroppen inte känns rätt. Men när man blir skadad och stressen smyger in under rehabtiden så bryter man ner kroppen på kortisol och då är det lätt att kroppen blir nedtränad, deprimerad och orkeslös samt att det blir svårare att tillgodogöra sig näringsämnen (som järn exempelvis). Ok. Jag hade också ett sår i tarmen som gjorde att upptaget av järnet blev minimalt. Men det har läkt vilket känns underbart. Var lite rädd förut över den situationen. Så nu finns det inte mycket kortisol kvar. Nu är mycket positivt vilket känns gött!
Nej, jag är faktiskt trött så sängen väntar för min del.
Ha en fortsatt trevlig kväll!
Ja, som ni har märkt har denna blogg varit sparsam med inlägg den senaste tiden. Men jag har haft mina anledningar. Har nämligen inte mått prima om man säger så. Först och främst har jag gjort mitt vardagliga rehabprogram 2ggr/dag, för att stärka mitt knä. Överbelastningsskador....Usch! men efter regn kommer sol! hoppas jag.
Iallafall. Förutom det så har det blivit mycket träning på längdskidor som alternativträning för att bibehålla pumpen. Men som ni vet är jag en sådan person som inte tar det lugnt i spåret. Nej, alla pass låg över 1.30h med hög belasting! I efterhand så ångrar man detta misstag. Men hur kul är det att tappa allt man har slitit med under flera månader? Innerst inne vet jag att man inte tappar allt. Egentligen inget nästan, bara fartkänslan. Det beror ju iförsig på hur länge man är skadad... Nej, nu är jag för negativ. Detta ledde iallafall till "överträningssyndrom". Jag gick in i väggen. Både fysiskt och psykiskt. Pulsen rusade iväg över 100slag/minut när jag ställde mig upp, min inre stress om att desperat bli frisk igen från skador svävade ständigt i tankarna. Mitt blekansikte fick mig att se ut som ett spöke (nästan) och läpparna kändes som sahara. Nej, något stämde inte. Och att bibehålla ett fokus i skolan var utom räckhåll. Jag var tvungen att kolla upp det.
Tack och lov var hjärtat starkt och friskt! blodvärdena var bra, blodtrycket var mycket bra. Men... Järnvärdena var dåliga... Favorit i repris med andra ord. Har haft det tidigare och DET VAR INTE KUL! Man orkar ju ingenting :S
Jag tog ett snabbt beslut. Sjukskrev mig från skolan 2 dagar och la mig i sängen, där jag inte gjorde NÅGONTING! Avsolut inget! Det ända jag gjorde var att vila, äta, sova, äta, vila osv... Kroppen fick inte belastas någon i princip. Mycket järnrik mat blev det. Vad blev resultatet? 2 dagar senare var jag back in school. Kroppen kändes starkare och jag åt fortfarande mycket järn. Pulsen hade gått ner. Knät kändes mycket bättre efter att ha fått vila. Nu kanske det går åt ljusare tider?
Bedrev den dagen en lätt jogg på 8km. Resultat = bra. Dagen efter kändes kroppen lättare. 10km på det. resultat= bättre! och dagen efter det 11km. Resultat = ännu bättre! knät känns bättre och pulsen går neråt. Av träning?! Och idag hade jag tänkt att bedriva ett intervallpass på crosstrainern för knäts skull. Är jag dum i huvudet tänker ni? Ska man träna med järnbrist i kroppen? Personligen anser jag att man ska läsa efter hur kroppen känns. Är den stark och fräsch så är det värt att känna av. Nu blev det o andra sidan inget intervallpass.
Innan jag skulle gå fram och betala på gymmet såg jag i ögonfrån hur en kvinna i 30 års åldern klev av crosstrainern. Yes! nu är den ledig. Betala snabbt nu så är den din! När jag är 5m från maskinen dyker en yngre kvinna vad sub 20 års åldern upp på crossen! Yikes! Jag har sätt det ansiktet förr. Och jag vet att denna person inte står några 10min på den maskinen. Nej, snarare 1timme :/
Gick därför tillbaka till kassan, drog en story om att "jag ska iväg på fest och mitt träningsredskap är upptagen så jag vet inte om jag hinner med passet. Är det ok om jag får tillbaka pengarn?" ;)
Och det gick ju bra. Men vad ska man göra då?
Distanspass kanske? Japp, det kör vi på. Jag går på inre känsla. Dvs, så att knät känns bra och att kroppen inte känns svag. Efter 47.34min loggar jag in efter ett 12km pass. 3.58min/km fart. Knät reagerade bra, kroppen kändes bra. Det är något skumt med mig. Ena dagen är man övertränad. Andra dagen har man järnbrist och tredje dagen ligger man och rullar i ett stadigt 3.58tempo. NU MÅR JAG BRA! men innerst vet jag att jag fortfarande har dåliga järnvärden i kroppen. Just idag var den mentala biten starkare än allt annat. Jag tänkte inte på något. Jag bara sprang. Dock så kände jag något. Inte smärta utan glädje. Glädje över att vara en löpare.
En sista sak. Tro inte att jag är dum som springer trots järnbrist i kroppen. Jag vet när kroppen inte känns rätt. Men när man blir skadad och stressen smyger in under rehabtiden så bryter man ner kroppen på kortisol och då är det lätt att kroppen blir nedtränad, deprimerad och orkeslös samt att det blir svårare att tillgodogöra sig näringsämnen (som järn exempelvis). Ok. Jag hade också ett sår i tarmen som gjorde att upptaget av järnet blev minimalt. Men det har läkt vilket känns underbart. Var lite rädd förut över den situationen. Så nu finns det inte mycket kortisol kvar. Nu är mycket positivt vilket känns gött!
Nej, jag är faktiskt trött så sängen väntar för min del.
Ha en fortsatt trevlig kväll!
Kommentarer
Trackback
