November i ett nötskal
Tjaba bloggen!
Då har novembermörkret lagt sig som ett täcke över landet. 90% av november kännetecknas som grått,blött,blåsigt och mörkt. Men på något konstigt vis tycker jag ändå om denna månad. Tycker det är mysigt att bädda ner sig med ett täcke och se på film, efter att ha bedrivit en löprunda i mindre bekväma förhållanden. Men brukar ändå liva upp stämningen när det är ljust ute. Å andra sidan sitter vi ju alla i samma båt.
Lite tillbakablick från förra veckan: Fick en lyckad träningsvecka med 112 löpta kilometer, varav ett långpass på 23km, ett väl genomfört intervallpass på gräs och ett över förväntan genomfört intervallpass i stadium arena (inomhushall för er som inte vet). Utöver det så blev det ju mest utfyllnad i form av distanspass + en del styrka, men som summering är jag nöjd med förra veckan.
Dock så behöver jag vara vaksam på en sak. I helgen började jag få lite sömnproblem (somnade inte fram mot 02.30 på natten då jag gick och la mig vid 22.30 ex) som tyvärr upprepades två gångger efter det (fredag,söndag,måndag) vilket brukar vara en första varningsklocka på att man är lite övertränad. Det började också märkas ganska tydligt då jag i måndags, på ett lugnt distanpass bara tappade all ork på slutet. Det gick lugnt, men jag fick trots det sänka tempot. Tog en vilodag i tisdags som verkligen var välbehövlig i många skeenden, då jag hade tränat 20 dagar oavbrutet utan en vilodag (vilket å andra sidan var meningen med träningen, då man ändå varvar hårda pass med lugna). På tisdagen var det dags för ett tröskelintervall pass, men som gick åt pipsvängen kan man gott och väl säga. Benen surnade redan efter första minuten, andningsapparaten fungerade inte som den skulle så det var bara att sänka tempot och glida med. Det är också lätt att man kan ligga lite i underkant med järnhalten i blodet. Jag har haft det 2 ggr tidigare och det är inte speciellt trevligt. Så fort man ska pressa sin kropp uppför en backe så svartnar det i huvudet. Jag vet inte om det här stämmer, men vissa menar ju på att man slår sönder blodkärlen under fotsulan när man springer mycket? Det skulle inte förvåna mig om det stämde, men tycker ändå det låter ganska märkligt.
Det som kommer först är alltid hälsan, och som det känns nu är det dags att ta det lugnare så att kroppen verkligen får chans att återhämta sig till nästa block. Det här är skulle trots allt vara en lättare träningsvecka, och tro det eller ej men oftast är det just de lättare veckorn som är tuffast. Dock så beror det oftast på att man har tränat så hårt de tidigare veckorna, att kroppen är ganska nedtränad. Trots det så får vi se de resterande dagarna kommer gestalta sig denna vecka. Det viktigaste är att lyssna på kroppen.
Då har novembermörkret lagt sig som ett täcke över landet. 90% av november kännetecknas som grått,blött,blåsigt och mörkt. Men på något konstigt vis tycker jag ändå om denna månad. Tycker det är mysigt att bädda ner sig med ett täcke och se på film, efter att ha bedrivit en löprunda i mindre bekväma förhållanden. Men brukar ändå liva upp stämningen när det är ljust ute. Å andra sidan sitter vi ju alla i samma båt.
Lite tillbakablick från förra veckan: Fick en lyckad träningsvecka med 112 löpta kilometer, varav ett långpass på 23km, ett väl genomfört intervallpass på gräs och ett över förväntan genomfört intervallpass i stadium arena (inomhushall för er som inte vet). Utöver det så blev det ju mest utfyllnad i form av distanspass + en del styrka, men som summering är jag nöjd med förra veckan.
Dock så behöver jag vara vaksam på en sak. I helgen började jag få lite sömnproblem (somnade inte fram mot 02.30 på natten då jag gick och la mig vid 22.30 ex) som tyvärr upprepades två gångger efter det (fredag,söndag,måndag) vilket brukar vara en första varningsklocka på att man är lite övertränad. Det började också märkas ganska tydligt då jag i måndags, på ett lugnt distanpass bara tappade all ork på slutet. Det gick lugnt, men jag fick trots det sänka tempot. Tog en vilodag i tisdags som verkligen var välbehövlig i många skeenden, då jag hade tränat 20 dagar oavbrutet utan en vilodag (vilket å andra sidan var meningen med träningen, då man ändå varvar hårda pass med lugna). På tisdagen var det dags för ett tröskelintervall pass, men som gick åt pipsvängen kan man gott och väl säga. Benen surnade redan efter första minuten, andningsapparaten fungerade inte som den skulle så det var bara att sänka tempot och glida med. Det är också lätt att man kan ligga lite i underkant med järnhalten i blodet. Jag har haft det 2 ggr tidigare och det är inte speciellt trevligt. Så fort man ska pressa sin kropp uppför en backe så svartnar det i huvudet. Jag vet inte om det här stämmer, men vissa menar ju på att man slår sönder blodkärlen under fotsulan när man springer mycket? Det skulle inte förvåna mig om det stämde, men tycker ändå det låter ganska märkligt.
Det som kommer först är alltid hälsan, och som det känns nu är det dags att ta det lugnare så att kroppen verkligen får chans att återhämta sig till nästa block. Det här är skulle trots allt vara en lättare träningsvecka, och tro det eller ej men oftast är det just de lättare veckorn som är tuffast. Dock så beror det oftast på att man har tränat så hårt de tidigare veckorna, att kroppen är ganska nedtränad. Trots det så får vi se de resterande dagarna kommer gestalta sig denna vecka. Det viktigaste är att lyssna på kroppen.
Kommentarer
Trackback
